Många skogsbilvägar i landet är inte framkomliga under delar av året då tjällossning och mycket regn gör vägarna svaga. Därför är vägförstärkning viktigt. Det har visat sig att vissa askor kan fungera bra till förstärkning av vägar vilket kan öka tillgängligheten till skogen för många människor samtidigt som man tar tillvara på en restprodukt som askan faktiskt är.

Användningen av biobränsle vid kraftvärmeverk resulterar i stora mängder askor som måste tas om hand på något sätt. Med askorna kan man förbättra vägar och öka framkomligheten för människor samtidigt som det är en stor miljövinst då man återvinner en restprodukt och sparar in på användning av grusmaterial som annars måste brytas. Samtidigt sparas det in på underhåll av vägen då dessa vägar behöver betydligt mindre underhåll än motsvarande vägar byggt på konventionellt sätt. I dagsläget används cirka 8 % av den aska som produceras i Sverige till vägbyggnation och andra typer av ytor.

Askor består av de restprodukter som bildas vid förbränning av biomassa och en del askor innehåller höga halter av kalcium. Det gör att askan har liknande egenskaper som cement och att ämnen i askan reagerar med varandra och bildar ett hårt material. Detta kan användas för att bygga vägar med goda egenskaper. Genom att blanda lämplig aska av god kvalitet med grusmaterial får man elastiska och hållfasta bundna lager i vägen. Genomsläppligheten för vatten är låg, medan tjälegenskaperna är goda. Eftersom askan är en restprodukt, så kan man förstärka vägarna med ett bra stabiliseringsmedel, till en relativt låg kostnad. Däremot är det relativt komplicerat att använda aska. Det beror dels på de miljökrav som ställs på användningen av aska, och dels på att askan som byggnadsmaterial är mer komplicerat och mer varierande än de grusmaterial som man normalt arbetar med. Användningen av aska är fortfarande under utveckling och nya arbetsmetoder måste tas fram.

På vägen genom visningsområdet användes aska från Dåvamyrans kraftvärmeverk, vilket är den vanligaste askan som används när man förstärker vägar med askor. Förstärkningen innebär att askan blandas in i ett bärlager. Askinblandningen gör att ett sämre grusmaterial kan ges goda egenskaper, och att den totala bärigheten och tjälsäkerheten ändå ökar. Askan blandas med väghyvel eller en fräs i ett bärlager på vägen. Sedan packas hela lagret och får härda med den naturliga markfuktigheten. Härdningen kan fortgå under många år, vilket är positivt, eftersom det gör att skador på vägen kan ”självläka”. Aska är lämpligt som förstärkningsmaterial i de fall när man vill ha relativt, eller mycket god bärighet, på svåra markförhållanden. Det är också viktigt att transportavståndet till den askproducerande industrin är kort då transport av askan är kostsam.

Som exempel kan nämnas att den potentiella produktionen ifrån Dåvamyrans kraftvärmeverk i Umeå är mellan 10000 och 15000 ton aska per år vilket skulle kunna räcka till att förstärka 20-30 kilometer väg.

Läs gärna mer på http://www.energiaskor.se
Ladda ner avsnittet som PDF.

Att röja i plant- och ungskogar ger markägaren större möjligheter att påverka skogen för framtiden samtidigt som man förbättrar ekonomin vid skogsproduktion. Genom att gynna vissa trädslag och anpassa röjningen på olika områden kan man också ta tillvara och skapa nya naturvärden i sin skog.

I de flesta fall utförs röjningen när träden är två till fyra meter höga. Väntar man för länge med att röja blir arbetet tyngre och det tar längre tid samtidigt som kostnaderna ökar och beståndet blir känsligare. När man röjer skogen fördelas tillväxten på färre och grövre träd. Då kan träden bättre stå emot kommande påfrestningar av snö och vind. Genom att röja kan man dessutom gynna de trädslag som passar för olika typer av marker och skötselinriktning. Röjning ger en skog som vid gallring innehåller färre men grövre träd som ger en bättre lönsamhet och samtidigt ökar tillväxten på huvudstammarna. Den framtida slutliga avverkningsskogen blir grövre och möjlig att avverka tidigare. Skog som inte röjs ger många klena stammar där varje stam kostar lika mycket att avverka som grova stammar men som då har en mindre volym. Oröjda bestånd blir också instabila och huvudstammarna tappar tillväxt.

Röjning skapar den framtida miljön i skogsbeståndet. Det finns nästan alltid mindre delar i ett bestånd som ska röjas på annat sätt än beståndet i stort, svagare eller ibland inte alls. Rönn, sälg och asp är exempel på träd som du ska lämna kvar. Har man flera bestånd som behöver röjas? Prioritera i sådana fall ungskog som är två till fyra meter hög. Det som inte åtgärdats i tid får inte hindra åtgärder i de nya bestånd som växer upp i röjningshöjd.

Skogsstyrelsen räknar med att det i Sverige behövs ungskogsröjas cirka 300 000 hektar årligen. Ut över detta finns områden på cirka 700 000 hektar som är eftersatta röjningar och som skulle behöva åtgärdas. På senare tid har de röjda områdena i skogen uppgått till 300 000 hektar men det gör att det fortfarande finns kvar 700 000 hektar varje år som skulle behöva röjas. Detta innebär att om en röjare gör cirka 1 hektar om dagen och arbetar 140 dagar om året så behövs ytterligare 5000 röjningsarbetare för att klara av att komma ikapp med den eftersatta röjningen.

Ladda ner avsnittet som PDF.

Till skillnad från olja och kol som är en ändlig resurs är skogen en förnyelsebar källa till både produkter och energi. Skogen tillför inte atmosfären nya mängder koldioxid, tvärtom så fungerar växande skog som en koldioxidfälla då den växer och tar upp koldioxid.

Skogen har därför en given plats i den svenska energipolitiken. Idag kommer ungefär 32 % (135 TWh) av Sveriges totala energikonsumtion från biobränslen. Sedan 1980 har skogsbränslen femdubblat sin andel av den totala energiförsörjningen i Sverige. Det har bidragit till att olje- och kolimporten minskat dramatiskt. Potentialen att öka uttaget från skogen bedöms vara cirka 50 TWh per år i Sverige. Sysselsättningsmässigt räknar man med att för varje TWh som tillkommer från biobränslesektorn behövs cirka 200 årsarbetskrafter eller ytterligare 10 000 årsarbetskrafter om energiproduktionen från skogsbränsle går upp med 50 TWh. Till detta kommer underleverantörer och inte minst de indirekta sysselsättningseffekterna.

Skogsbränsle är idag det tredje största sortimentet från skogen vid sidan av timmer och massaved. Med skogsbränsle som ett tredje sortiment finns det anledning att tänka om vad avser såväl skogsskötselsystem som befintligt teknik och logistik för skörd och transport. Cirka 50 % av dagens skogsbränsleuttag består i uttag av grenar och toppar (GROT) från föryngringsavverkningar och resterande andelar skördas i form av långa okvistade toppar, klena stammar från röjningsgallringar, nedklassat rundvirke och stubbar. Det är därmed i de flesta fall vid slutavverkning som uttag av biobränslen sker men potential för uttag i gallringar och röjningar finns men är i dag mycket kostsamma.  I dagsläget är teknik och skörd av GROT relativt utvecklat, men det pågår ett flertal utvecklingsprojekt för skörd av klena träd från gallringar och brytning av stubbar från föryngringsavverkningar.

Skogsbränsle kan ge skogsägaren ett extra tillskott i avverkningsekonomin. Det går dock inte att ta ut skogsbränsle ur alla skogar. Ekonomiskt sett är skogsbränslen känsliga för långa transportavstånd eftersom de är skrymmande. Huruvida det är ekonomiskt att ta ut skogsbränslen beror främst på bestånds- och markförhållanden samt skotnings- och transportavstånd.

Ladda ner avsnittet som PDF.

Vatten är en värdefull resurs och trots den påverkan vi människor har haft på våra vattendrag historiskt sett, genom exempelvis byggnationer av vattenkraftverk och flottningsleder, har vi fortfarande möjlighet att bevara och återskapa värdefulla vattenmiljöer.

I Sverige finns uppskattningsvis 100 000 sjöar och cirka 60 000 mil vattendrag som tillsammans utgör cirka 20 % av landets totala yta. Av dessa är upp emot 95 % på något vis påverkade av människan men trots detta har vi i Sverige väldigt bra vattenkvalité. En god vattenvård kräver att alla människor och näringar som lever och verkar i och invid vatten av olika slag hjälps åt för att värna om våra vatten. Vattnets kemiska och biologiska status är en direkt spegel av förhållandet i lanskapet och små insatser från många håll kan leda till stora positiva förändringar.

De angränsande markområdena till vatten är viktiga att ta hänsyn till då många olika arter av växter och djur är knutna till dessa områden. Därför är det viktigt att vid alla ingrepp i miljöer nära vattendrag ta hänsyn för att minska påverkan på vattnet och dess närmiljö. Skogsbruket arbetar aktivt för att minska den påverkan som vissa skötselåtgärder kan ha på vattendrag och dess närmiljö. Detta sker till exempel genom att man inte avverkar kantzoner mot vattendrag och undviker att köra med skogsmaskiner där körskador lätt kan uppkomma som påverkar vattendragen och dess närmiljö negativt. Ett konkret sätt som skogsbruket arbetar med hänsyn mot vatten är att låta skogsentreprenörerna bygga broar vid passager över vatten för att just undvika åverkan på vattendrag. Den bästa lösningen är att använda sig av virke som finns på plats för att konstruera bron, kostnaden för en sådan bro uppskattas ligga på ca 3000-5500 kr.

Ladda ner avsnittet som PDF.

Barn tillbringar en stor del av sin vakna tid i skolan och skolans sätt att undervisa har stor betydelse för barnens inlärning och hälsa. Att ha skogen som klassrum har många fördelar. Barn som är mycket ute i skog och mark är ofta mindre stressade och har lättare att ta in kunskap.

Undervisning i skoglig miljö blir mer varierad och man har möjlighet att förklara teoretiska modeller på ett nytt sätt. Det finns flera organisationer som hjälper lärare och skolor att utveckla sina aktiviter i skogen. Ett exempel är samverkansprogrammet Skogen i Skolan som stödjer lärare i deras arbete att öka elevernas intresse för skog och mark. Skogen i Skolan har flera verksamheter som innefattar utveckling av skolskogar, kompetensutveckling, lärarfortbildning samt att ta fram läromedel och idématerial mm. Vid slutet på 2012 fanns 1025 registrerade skolskogar i hela Sverige.

En skolskog ska ses som ett uteklassrum och ett pedagogiskt alternativ till inomhusundervisning som ger möjlighet till kunskap, upplevelser och fysisk aktivitet på samma plats. Skolskogen i sig är ett avgränsat område som disponeras av skolan för lektioner och utevistelser där teori kan testas i praktiken. Praktiskt så går det till så att skolan och markägaren upprättar en överenskommelse där skolan får tillstånd att göra lite mer på platsen för skolskogen än vad allemansrätten tillåter som till exempel anlägga en eldplats, bygga vindskydd eller avverka något enstaka träd.

Ladda ner avsnittet som PDF.

Skogbruket avsätter områden där naturvård är prioriterad och man gör avkall på skogsproduktionen, precis i linje med skogsvårdslagen där produktionsmål och miljömål är likställda. Målet med naturvårdsområden är att bevara och gynna biologisk mångfald vilket kan ske på många olika sätt.

I visningsområdet har vi valt att bedriva naturvårdande skötsel och röja bort gran och gynna al på en viss yta för att få ett större lövinslag i området. För att gynna biologisk mångfald och minska antalet hotade arter behövs bland annat lövträd, helst i olika åldrar och stadier. Om lövträdens egenskaper i naturvårdsyften ska tas till vara måste de få möjlighet att växa inne i barrskogen samt få möjlighet att bilda egna bestånd. I lövrika ungskogar kan man minska krontäckningen med utglesning av skogen och på så sätt gynna en hög artrikedom av gräs, örter och insekter. Lövrika ungskogar kan på sikt utveckla goda naturvärden och bli fina och värdefulla naturvårdsområden i framtiden.

Gråalen (Alnus incana) och klibbalen (Alnus glutinosa) är de två al-arterna som förekommer i Sverige. Klibbalen är vanligast förekommande i södra Sverige medan gråalen är mer förekommande i norra Sverige så som på visningsområdet.  Cirka 0,2 % av virkesförrådet i norra Norrland utgörs av al medan till exempel björken utgör 15,1 % och aspen 0,8 % av virkesförrådet. Inom detta område har denna lövbiotop med riklig förekomst av gråal bildats på nedlagd slåtter- och jordbruksmark. Åtgärden som har utförts i detta bestånd är en naturvårdande röjning för att förhindra att granen tar över.

För markskiktet har även löven från alen en mycket gynnsam effekt i och med att de fäller sina blad gröna vilket betyder att de har ett högt kväveinnehåll som kan höja kvävehalten i marken. Exempel på några fåglar som är beroende av lövträd är järpar och grönsiskor som vintertid äter knoppar och frön från dessa träd för att klara sig. Alen är även viktig för humlor och bin eftersom den är en av de växter som blommar tidigast på säsongen. Till alen är cirka 250 skalbaggsarter knutna bland annat allövbaggen och alviveln.  Svampar som eldticka, fnösketicka och lövträdskräfta kan ofta hittas växande på alar.

Ladda ner avsnittet som PDF. 

I den Svenska skogen finns många historiska spår efter forna människors aktiviteter. Som markägare är man skyldig att ta hänsyn till sådana spår och se till att de inte skadas när man till exempel bedriver skogsbruk eller annan markanvändning.

Exempel på detta kan vara att man inte lämnar ris och andra avverkningsrester på kulturlämningar som gamla husgrunder, tjärdalar och kolmilor som kan finnas i skogen.

Vägen som bryter genom visningsområdet är en del av den så kallade Kustlandsvägen som har anor ända till 1600-talet och var den första körbara landsvägen runt bottniska viken. Troligen fanns den så kallade Norrstigen, en rid- och gång stig, redan innan Kustlandsvägen med samma sträckning men sparsam dokumentation finns kring detta.  Kustlandsvägen kan liknas med forna tiders E4, även om färderna bara genomfördes med häst och vagn. Som vinterväg finns den belagd från 1500-talet och under 1600-talet gjordes den körbar även sommartid. Detta finns dokumenterat för att bönderna under denna tid blev ålagda att sköta vägar och broar på uppdrag av staten. Genom Umeå gick kustlandsvägen efter nuvarande Storgatan och vidare upp längs Ålidbacken därefter längs gång och cykelvägen mellan Tomtebogårdsskolan och äventyrslekparken. Sträckningen fortsätter sedan vidare tätt intill Nydalasjöns södra strand och upp längs den östra sidan förbi kyrkstugan genom visningsområdet och vidare mot Täfteå.

Sträckan av Kustlandsvägen mellan Nydalasjön och Innertavle genom visningsområdet har även två stenbroar som än i dag fungerar och visar prov på beständigheten av forna tiders arbete. Av kända resande på vägen kan nämnas bland annat Carl von Linné som färdades på just Kustlandsvägen under sin berömda lapplandsresa år 1732. Vägen har också ändvänds flitigt historiskt sett till exempel av ryska trupper år 1809 när Umeå belägrades. Kustlandsvägen ersattes med tiden av riksväg 13 och senare av E4:an men finns bitvis kvar som till exempel sträckningen genom visningsområdet.

Ladda ner avsnittet som PDF. 

Om den svenska barrskogen tillförs kvävebaserade gödselmedel kan tillväxten ökas avsevärt. Ett alternativ som finns till den konventionella kvävegödslingen är att ta vara på organiskt kväve från samhället.

Träden växer genom att koldioxid och solljus tas upp och omvandlas till ved i fotosyntesprocessen. Ju mera ljusupptagande barr eller löv det finns på träden desto större blir tillväxten. Mängden barr eller löv som träden kan producera, bestäms av tillgången på solljus samt näringsämnen och vatten i skogsmarken. Framförallt så påverkas tillväxten i Svenska skogar av tillgången på kväve, som det ofta råder brist på.

Gödsling tillämpas i praktisk skala i skogsbruket med ammoniumnitrat så kallat SkogCan på drygt 50 000 hektar/år eller cirka 0,2 % av all skogsmark i Sverige. En dosering av 150 kg kväve per hektar beräknas ge en tillväxtökning på 15-20 kubikmeter ved per hektar under en 10 års period.

När organiskt material som avloppsslam och matavfall rötas erhålls biogas och en närings- och kväverik restprodukt. Det finns ett miljömål i Sverige som säger att sådana restprodukter ska återanvändas som växtnäring.  För användning i skogsmark bearbetas rötresten till torr Bionäring genom torkning och granulering eller pellettering. Innehållet av farliga tungmetaller som kadmium, kvicksilver och bly i Bionäring är långt under de gränsvärden som satts för träaska som i dagsläget är godkänt för spridning på skogsmark. Det har även gjorts undersökningar som visar att gödsling med Bionäring inte ökar risken för minskad mikrobiell aktivitet i skogen, smittspridning eller ökad tungmetallhalt i bär och svamp.

Skogsgödsling med Bionäring resulterar i en tillväxtökning på cirka 40 % under en tioårsperiod. Skillnaden mellan SkogCan och Bionäring är att tillväxteffekten varar betydligt längre för Bionäring. Den tydligaste miljöeffekten av skogsgödsling med Bionäring är att skogstillväxten och koldioxidbindningen ökar.  På ett hektar beräknas tillväxten efter gödsling öka med 45 kubikmeter virke, motsvarande 60 ton bunden koldioxid. Det innebär att växthuseffekten motverkas både genom ökad koldioxidupptagning och genom minskade koldioxidutsläpp. Detta beror på att man kan ersätta fossilt baserade råvaror med skogsråvara.

På så sätt skapas ett miljöanpassat och hållbart kretslopp där avfallet efter rötning används som näringsresurs för ökad produktion och användning av förnyelsebar och klimatvänlig skogsråvara. I Umeå kommun är potentialen ifrån det kommunalägda VA-bolaget UMEVA cirka 2500-3000 ton Bionäring per år vilket skulle kunna gödsla cirka 300 hektar per år. Dock finns för tillfället ingen tork och pelleteringanläggning i Umeå som behövs när man tillverkar Bionäring.

Ladda ner avsnittet som PDF. 

Idag bor ungefär 85 procent av Sveriges befolkning i tätorter, vilket innebär att den tätortsnära skogen har stor betydelse för människors vardagliga rekreation. Det har visat sig att möjligheten att bo och vistas i naturen är viktig för människors hälsa. Att värna om den mest tillgängliga naturen för många människor är även viktigt för stora skogsägare runt städer som till exempel Umeå kommun.

I Sverige uppskattas cirka 300 000 hektar skogsmark eller cirka 1,3 % av skogarna i Sverige vara stadsnära.  Umeå kommun innehar drygt 10 000 hektar skogsmark vilket motsvarar ytan för mer än 14 000 fotbollsplaner. En stor del av innehavet finns i tätortsnära miljöer eller inom närliggande områden med bland annat elljusspår, rid- och strövstigar vilket kräver särskild hänsyn och skötsel.

Ett skogsbruk inom eller i närheten av tätbebyggda områden skiljer sig avsevärt från ett traditionellt skogsbruk. I det tätortsnära skogsbruket gäller det att proritera vilka åtgärder som gynnar rekreationsvärdena och eventuella naturvärden, samtidigt som möjligheterna till skogsproduktion beaktas. Att schablonmässigt låta bli att sköta dessa skogar skulle inte vara populärt bland dem som faktiskt nyttjar den tätortsnära miljön idag. De vill ha välskötta, säkra, lättvandrade områden med färre kala ytor än i den ”vanliga” skogen. Exempel på skötsel av tätortsnära skogar kan innefatta röjning och gallring för att öppna upp skogarna och ge människor en känsla av trygghet. Att ta bort stora skadade och döda träd som skulle kunna ramla omkull och skada människor är en viktig del av tätortsnära skötsel. Även att inte lämna avverkningsrester på stigar och leder är viktigt att tänka på för att inte begränsa framkomligheten i skogen. Skötseln i tätortsnära skogar anpassas alltså för att gynna både människan och naturvärden samtidigt som man även försöker ta hänsyn till de ekonomiska aspekterna av skogen.

”Naturen i Sverige är för mig i första hand skogen. Den står där oförändrad och väntar mig under alla årstider, under alla skiftande väder. Under vintern ligger vattnen frusna och stängda av isens lock, men skogen förblir lika öppen och tillgänglig. Den lyser vintertid grönare och luktar för mig friskare och färskare än under sommartid. Vilse i skogen, med arbete och vandring har skänkt mig krafter till den hårda oavbrutna sysslan vid skrivmaskinen, där jag mestadels suttit kedjad sam galärslaven vid sin åra: under tunga trötthetstider har skogen varit läkning och hälsobot för den som skriver denna historia. Den är det fortfarande och därför har den ägnats dessa sidor. Och alltifrån barndom– och ungdomsåren har den för mig varit förbunden med begreppet frihet”

Vilhelm Moberg

Ladda ner avsnittet som PDF. 

Träden i skogen är fleråriga växter som för varje år växter på höjden och bredden. När träden är unga växer de snabbt och binder in mycket koldioxid men ju äldre de blir desto långsammare växer de och koldioxidinbindningen minskar. När tillväxten avstannar och träden tillslut dör avges istället mer koldioxid då veden bryts ned. Därför är ett aktivt skogbruk viktigt om vi vill kunna använda skogen som koldioxidsänka.

Hur en skog ser ut och vilka träd som finns där beror på många olika faktorer, bland annat hur bördig marken är, vilka trädslag som finns och hur skogsägaren har valt att sköta sin skog. På de marker där skogsbruk bedrivs avverkas träd här i norra Sverige vid en omloppstid mellan 90-120 år, så kallat trakthyggesbruk. Vid varje avverkning lämnas alltid en viss andel träd kvar som ska stå kvar och bli gamla så arter som är beroende gamla träd inte ska missgynnas. Att lämna döda träd i skogen som blir till död ved görs också för att gynna den biologiska mångfalden. Nästan all skogsmark i Sverige har faktiskt under de senaste hundra åren avverkats eller på annat sätt påverkats av människan.

Traditionellt skogbruk inbegriper flera olika skötselåtgärder som markberedning, plantering, röjning, gallring, dikesrensning, gödsling och slutavverkning. Alla dessa åtgärder är starkt kopplande till olika stadier i skogens ålder. Markberedning, plantering, dikesrensning och röjning sker i skogens ungdom och syftar till att anlägga ett nytt välmående skogsbestånd. I skogens medelålder genomförs ofta gallringar och gödsling där syftet är att försöka styra och öka tillväxten på de finaste träden som ska bli till timmerträd och bli till plankor och bräder i framtiden. Sedan när skogen nått den lämpliga avverkningsåldern är det dags att skörda de träd man så omsorgsfult skött och få en avkasting på sin skog för att sedan börja om igen med markberedning och plantering av nya plantor.

Skogen är en källa till många olika värden och kan fungera både som strövområde för frilufsliv, hem åt många olika växter och djur och som producent av råvara till svensk industri. Dessa sociala, biologiska och ekonomiska värden är mer eller mindre gynnade under olika stadier av skogens ålder.  Ofta är det ändå så att man med ganska enkla medel kan förena och anpassa skogen och skogsbruket så att hänsyn till alla tre värden kan tas under hela skogens liv.

Ladda ner avsnittet som PDF. 

För att utföra olika skötselåtgärder och få tillgång till råvaran i skogen krävs olika tekniska lösningar. För sortiment som vi länge nyttjat som timmer och massaved finns effektiva och beprövade tekniska lösningar vid skörd och transport till industri. Nyare sortiment från skogen som till exempel biobränslen har inte lika utvecklad teknik och där finns stor potential till förbättring. Utveckling av alla dessa olika tekniker en förutsättning för att skogsbruket ska kunna vara konkurrenskraftigt och lönsamt.

De maskiner som används i skogsbruket blir alltmer sofistikerade. En tydlig trend inför framtiden är införandet av intelligens, i första hand i form av semi-autonoma redskap men på sikt även som semi-autonoma fordon där en operatör styr flera fordon lokalt eller via fjärrstyrning. Alla åtgärder i skogens värdekedja, inte enbart vid drivning, blir alltmer beroende av avancerad teknik och artificiell intelligens. Kontinuerlig teknisk utveckling krävs för bland annat fröförsörjning, plantproduktion, föryngring och skogsvård. Dessutom krävs vetenskapligt underlag för att de metoder som ny teknik möjliggör blir hållbara och inte påverkar hänsynen till skogens alla andra värden.

Här på visningsområdet har en studie med krankorridorgallring utförts, vilket är en ny typ av arbetsätt. Krankorridorgallring innebär att gallra unga täta bestånd i ett geometriskt mönster mellan konventionella stickvägar. Alla träd i en krankorridor (vanligtvis 1 m bred och 10 m lång) avverkas i en enda kranrörelse. Avverkning av klena träd är förenat med höga kostnader, men med nya arbetsätt, teknikförbättringar och ökat intresse för biobränslesortimenten så finns nu möjligheterna för en ökad lönsamhet.

Ladda ner avsnittet som PDF. 

Dikesrensning innebär rensning av diken ner till det gamla dikets djup och bredd för att behålla dikets funktion. Detta kräver inte tillstånd eller anmälan till myndighet. Om det däremot innebär förändring av naturmiljön eller ökad avvattning, då ska anmälas till Skogsstyrelsen. Dikning i skog har gjorts under en längre tid både manuellt med spade och maskinellt, med syfte att höja den skogliga tillväxten.

Dikesrensning är idag en underutnyttjad möjlighet till att öka produktionen av förnyelsebara råvaror. En beräknad tillväxtökning på 10-20 % är möjlig om man dikesrensar. Av Sveriges torvbetäckta mark är ca 15 % dikad och står idag för en ansenlig virkesproduktion som inte hade varit möjlig om det inte dikats. Dock minskar dikningens effekt med tiden då dikenas funktion avtar med tiden. Om vi bara rensade de diken gamla diken som redan finns skulle virkesproduktionen kunna ökas med 500 000 skogskubikmeter per år i Sverige.

Idag finns miljökrav på skogsvårdande åtgärder så som dikning och dikesresning som kan påverka markvattnet. Detta för att säkerställa att hänsyn tas till hotade arter och fisk som kan påverkas kraftigt när markvattnet förändras. För att ta upp helt nya diken behöver man sedan 1984 tillstånd från länsstyrelsen vilket har gjort att intresset för dikning minskat. Främsta orsakerna till att dikesrensning inte utförs i större omfattning tros vara oklara regler kring åtgärden samt dålig praktisk kunskap om behov, effekter och kostnader. Mycket kunskap har gått förlorad också sedan dikningarna utfördes som en tillväxthöjande åtgärd i och med att det var så länge sedan de gjordes.

Ladda ner avsnittet som PDF. 

Asktillförsel på torvmark är i det flesta fall tillväxthöjande på grund av att torvmarker ofta saknar viktiga mineralnäringsämnen så som fosfor och kalium, ämnen som är vanligt förekommande i aska. Kväve som vanligtvis är det begränsade näringsämnet i mineraljordar finns det generellt gott om på torvmarker varför konventionell kvävegödsling inte är lämplig.  Askgödsling på torvmark är en vanlig skogsskötselåtgärd i Finland och har varit så under en längre tid.

Tillväxteffekten av askgödsling är i de flesta fall långvariga i vissa fall över 30 år. Beroende på torvmarkens egenskaper och hur mycket aska man vill använda så bedöms tillväxteffekten vara 2-5 skogskubikmeter per hektar och år. I Sverige bedöms det att ca 100 000 hektar torvmarker är lämpliga för askgödsling och ytterligare 200 000 hektar skulle kunna vara lämpliga om områdena bara dikesrensades först. Detta gör att det finns en stor potential att öka tillväxten av skogsråvara på dessa marker. Skogsstyrelsen har i dagsläget inga rekommendationer gällande spridning av aska i syfte att höja tillväxten i svensk skogsmark då det inte är en så vanlig åtgärd. I de områden där askgödsling antas väsentligt ändra naturmiljön är man skyldig att anmäla om samråd enligt miljöbalken till skogstyrelsen om man vill utföra åtgärden.

I Umeå produceras medparten av askan av Umeå energi och är då en restprodukt från kraftvärmeverket. Denna aska används i dag till att täcka deponier av olika slag men behovet av aska till den användningen kommer minska i framtiden samtidigt som man vill kunna ta ut mer produkter ur skogen. Att då kunna sprida ut askan i skogen för att höja produktionen kan vara ett alternativ. Om man följer de rekommendationer för askgödsling som finns i Finland skulle askan från Umeå Energi räcka till att gödsla mellan 2000-3000 hektar per år.

Ladda ner avsnittet som PDF.